den långa vägen hem

Alltid samma visa när jag går hem från bussen och någon annan hoppar av vid samma hållplats (vilket inte händer jätte ofta) Jag bor mitt ute i ingenstans, där inga andra bor typ.. Borde jag inte känna alla som väl bor här så väl så att man har något att snacka om? Det är konstigt. Som idag t ex hoppar en kille av vid samma hållplats, jag tror att han heter Mathias..de är så många brödrar i den familjen så det är svårt att komma ihåg vem som är vem, i alla fall så går vi av bussen kollar på varandra, ler halvt, kollar över vägen och går över.. Går jämsides på vägen , jag på vänstra sidan och han på högra. Jag funderar på att säga något om hur det är att gå på centralskolan (för om jag inte mins fel så går han där) men jag låter blir. Han kanske tycker det är pinsamt om en äldre tjej han knappt känner börjar prata med honom.. så jag börjar gå snabbare istället och han saktar ner. När jag kommer hem är jag lika trött som om jag hade joggat i en kvart. Herregud alltså, jag är för mesig.


Kan man bli rädd för mig?

Kommentarer
Postat av: Holken

Haha, låter precis som något jag skulle ha gjort. Var skulle konversationen kunna leda liksom.. Nej då är det bättre att lägga benen på ryggen!

2009-01-15 @ 20:01:15
Postat av: J

ja det kan man faktiskt bli vännen ;)

2009-01-15 @ 20:59:53
URL: http://johannacathrine.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0